Jag hade inte ännu påbörjat inriktningen till barnmorska då vi kände att vi ville ha barn. När jag sedan några månader senare satt och lyssnade på hur vi inte skulle ha något liv de kommande 2 åren, att vi skulle ha praktik på annan ort en stor del av tiden och då vi inte skulle ha praktik skulle vi vara upp till öronen i skolarbeten kändes det som att det där med att ha barn i den situationen kanske inte var en så bra idé. Men det visade sig att jag var redan gravid då. Och vi var överlyckliga.
Tidigt i graviditeten tappade jag all koncentration, det gick bara inte. Jag fann det nästan omöjligt att lära mig något. Sedan blev det sommar, och så hösten efter det. Och med hösten kom Oliver. Jag var mamma och det skulle efter den dagen vara den viktigast uppgiften i mitt liv. Prio ett.
Efter ett år hemma återupptog jag studierna, börjandes med 10 veckor ute på fältet. Vi pusslade och höll på, men det gick rätt bra. Efter två månader i skolan bar det sedan i väg till Björneborg. Eftersom Alex sett till att få jobba på verkstad i stället för att köra den månaden kändes det lugnt, Oliver hade ju sin pappa. Och i ärlighetens namn var det till en början skönt med lite ”semester”. Men ack, så jag saknade dem. Oliver reagerade inte så farligt vad jag minns. Men hans sovande blev till skräp medan jag var borta.
Våren fick jag till stor del bo hemma, eftersom jag först var 6 veckor i Vasa och sedan 8 i Jakobstad. Till Jakobstad pendlade jag en hel del och mellan varven sov jag där någon natt. Det var rätt jobbigt ändå, för all tid gick åt till att sitta i bil kändes det som. Oliver var rätt orolig under den perioden.
Efter ett par sköna månader hemma med Oliver under sommaren bar det i Augusti i väg till Tammerfors. Oliver lärde sig sanbbt att ”mamma fa tåge”. Jag var hem en gång under 3,5 veckor. De var och hälsade på mig en gång. Det tog så ont att det nästan blev fysiskt den morgonen de åkte hem igen. Jag grät hela vägen till jobbet, sen var jag tvungen att rycka upp mig. Oliver hade blivit riktigt pappas pojke under augusti månad. Det var så oerhört skönt att komma hem efter det så ni anar inte, att få mitt liv tillbaka.
Efter Tammerfors fick jag bo hemma 6 veckor, varav jag var ledig 4. Det var så skönt, att bara få vara i eget hem. Men tiden gick alldeles för snabbt och plötsligt var det dags att packa väskorna och sätta sig på bussen till Åbo. Det tog mot något oerhört att åka dit, jag kände bara att jag inte orkade mer. Vistelsen underlättades dock av att jag fick bo i en kompis lägenhet, ett riktigt hem. Jag jobbade intensivt och kunde på det sättet vara ledig den sista veckan. Jag kände under de tre veckorna att jag inte på något sätt uppfyllde min roll som mamma. Jag kände bara att jag svek Oliver.
Nu är jag i Vasa igen, behöver aldrig mer ha praktik på annan ort. Och det är nog tur, jag skulle inte ha klarat mer.
Under den här tiden, sedan januari 2009, har jag (och min vän J.) också kämpat med lärdomsprov, utvecklingsarbete och massa andra skolarbeten. Min koncentrationsförmåga är fortfarande långt från vad den en gång var. Det är så mycket svårare för mig att lära mig något sedan jag blev gravid. Jag har själv kännt att jag varit på gränsen till utbrändhet några gånger under 2011. Från februari och några månader framåt var ett helvete som jag inte visste om jag skulle klara av. Men det har gått.
Jag känner fortfarande att jag sviker min son varje gång jag för honom till dagis, speciellt om jag inte kommer att hämta honom själv. Att komma hem kl. 22 då han ligger och sover, och sedan veta att jag bara skall väcka honom och föra honom till dagis till 6.30 följande morgon gör ont i modershjärtat. Att inte kunna vara hemma honom då jag vid enstaka tillfällen har ledig dag, för att jag måste skriva skolarbeten, känns fel.
Snart är jag klar, och jag kan väl bara säga att det har gått. Men att det har gått bra kan jag inte påstå. Vi har alla påverkats negativt av den här tiden. Jag har ändå inte kännt att det varit ett alternativ att ge upp mina studier, jag brinner för barnmorskearbetet, jag skulle aldri slutat ångra mig. Och faktum är, att Alex jobb, mina studier och familjeliv är en av sämsta tänkbara kombinationer. Men vi har klarat det. Och nu finns jag där för Oliver.
Men, jag rekommenderar ingen att bilda familj under barnmorskestudierna.
Och det är gott, så gott. Och hungrig var jag också, så några bilder på färdig mat finns inte.
Medan semlorna jäste och ugnen värmdes gick vi ut en stund till. Oliver tittade på då farfar plogade med traktorn. Sedan rev han snölyktan en gång till. Och jag byggde, än en gång. En stackars morot ligger på trappan än, för det hade blivit för kallt att bygga en gubbe åt den. I stället satte jag barnet i skottkärran och hämtade ved till morgondagen.
